Hur mycket satsar du?

Vi gör så ofta de saker som förväntas av oss.
Vi chockar aldrig, och när vi inte ens vågar göra de som förväntas av oss, vad gör vi då? Jo, då går vi tillbaka till ”the comfort zone”
Idag disskuterade vi förhållande på salongen. Om hur man backar när allt går för fort. Om att sätta etiketter på ett ”förhållande” plötsligt blev viktigare än något annat. Ni vet, när man måste veta om man är tillsammans eller inte? borde jag vara tillsammans med någon? gillar jag honom ens? vill jag vara med henne? Vad ska jag kalla honom? Pojkvän? Dejt? på G? Ska jag berätta för mina föräldrar? Är jag redo för att lämna ungkarls livet?
Och hur viktigt det är att veta EXAKT var vi står någonstans.

Vad hände med att leva nu? Ja, jag vet hur klyschigt det lät.
Men låt mig förklara. Om vi hela tiden ska identifiera allt vi gör. Njuter vi verkligen till fullo av det vi har då?
Om vi nu alltid gör det som förväntas av oss, gör vi verkligen det vi vill göra då?
Det förväntas av er att ni ska vara ihop, det förväntas av er att ni ska ha roligt ihop, det förväntas av er att hålla ihop. Varför sätter vi den pressen på oss själva? Om det inte funkar, skit i de. Då har du försökt i alla fall. Men du vet aldrig förrens att du gett allt du har och satsat allt. Om det funkar toppen. Varför måste man då hela tiden levla upp? Om dansgolvet duger bra som det är, varför måste vi då byta till nästa? det funkar ju som det är nu, varför inte bara dansa lite till här då?
Om vi aldrig ballar ur och går loss, crazy bananas. Vet vi då på riktigt vad det är vi går miste om?
Slutar alla med ånger när man blir gammal? ”Varför vågade jag inte?”
Nej nu ska jag ut i livet, Jag ska ut o våga. Våga satsa för att vinna!

IMG_0520

/H

 

Remember December!

Jag är som jag alltid varit, mest aktiv på natten.
Kroppen vill lixom få allting gjort på nätterna.
Inte på dagarna. och det är egentligen inget jobbigt.
Gillar nätterna. Då är det tyst och lugnt.
Men jag tycker på något vis att det är
märkligt att jag inte kan ändra på
att jag är en natt-människa.
Precis som att jag ALDRIG varit en morgon människa
och tidsoptimist. Hur blir det såhär?
För det kan ju absolut inte vara hur man är uppfostrad.
För jag och min lillebror är uppfostrade av samma människa.
Ändå typ ÄLSKAR han morgonen.
Och jag vet att min lillasyster inte snoozar,
hon går upp när alarmet ringer.
Men det är precis som att min kropp VÄGRAR,
den vägrar göra saker innan kl 22.
och den vägrar gå upp innan klockan 11.
Och ja jag förstår att man omöjligt kan vara morgon-människa
OCH vara uppe halva natten.
Men jag har ju faktiskt gått o lagt mig tidigare vissa dagar.
Funkar ändå inte. I fredes tillexempel.
Jag somna mig 22.30 på Torsdagen.
Ändå va det näst intill hopplöst att gå upp kl 8 på fredagen.
HOPPLÖST!

Nu är snart 2015 slut.
Känns som att jag precis vant mig vid att säga 2015 istället för 2014.
2015 har varit mitt värsta år hitills.
Så mycket förändringar. Så mycket nytt.
Men nu är jag ännu mer redo för att sätta tänderna i 2016!
Först ska jag bara genomgå denna julen.
Med ALLT vad den innebär.
Känner mig redan halv död bara
genom att leta efter den perfekta julklappen till min lillasyster.
MEN jag älskar att ge bort presenter,
när jag väl kommer på vad jag ska ge bort. haha

12291177_10207337145843210_7595619077162925540_o

You think you broke my heart Oh Boy for goodness sake!

Att plugga till frisör har varit en riktig berg och-dalbana, känslomässigt.
Ena dagen har jag varit super taggad och självförtroendet är i nivå med ”jag ska bli Sveriges bästa frisör”, Skolan ska vara glad att JAG pluggat där. INTE tvärt om. Andra dagen har jag varit i botten (som idag) en dag har man varit supergrym på en sak, när man ska göra det nästa dag ser det ut som att jag försöker polera upp en bajs-korv.. inte så bra helt enkelt.
Jag trodde verkligen inte att jag skulle ta detta så som jag gjort.
Ni som känner mig vet att jag har haft huvudet högt i allt jag gått igenom,
och att det är inte ens en bråkdel av vad man borde ha gått igenom som 23-åring.
Det är allt ifrån, alkoholism, till självmordsförsök, olyckor, familjemedlemmar som svävar mellan liv och död, separationer,  nya föräldrafigurer, extra syskon som kom o gick, ad/hd, frånvarade föräldrar, nya familjer, fler syskon och helt vanliga tonårsproblem som ”när kommer mensen?”, ”är det någon som tycker om mig?”, är jag värd detta?, får jag vara glad?, vänner som försvinner, pojkvänner som tryckt ner mig, som fick mig att känna mig ovärdig, trög och fruktansvärt förlorad. Och min farmors bortgång har varit hård att tacklas med. Farmor va min stöttepelare, nu skulle jag helt plötsligt i det här vara min egen. Jag skulle stå själv. Och det var precis när allt det tuffa bara hade börjat. Nu skulle jag in i vuxenlivet och låta mig dömas av människor jag aldrig känt i hela mitt liv. Jag skulle få mitt hjärta krossat. För att sen pussla ihop de, i hopp om att jag blivit lite smartare, i hopp om att jag inte ska ge mig in i det där igen. 2 månader tog de. Sen va jag på de igen. För att sen ett halv år senare inse att ”det är bara du som tänker på dig själv, då får du se till att göra de också”. Och att gå igenom den separationen, att gå i från honom som va mitt liv, som jag inte trodde jag skulle klara, som jag ALDRIG kunde föreställa mig att jag skulle göra. Va nog den stormigaste och värsta tiden i mitt liv, jag skulle aldrig någonsin välja att gå igenom den tiden igen. Kunde aldrig föreställa mig hur de skulle vara, det va slagsmål och bråk, telefonsamtal, svartsjuka, helt lätt och enkelt allt som kan tänkas hända efter ett 2årigt föfhållande gånger 10! Jag gör ALDRIG om de!

Jag hade behövt min farmor här, jag hade behövt en trygghet. Jag hade behövt den personen som varit min idol i hela uppväxten, och fortfarande är. Som farmor var, så ska jag bli!
Jag känner att ni är med på att jag varit med om en hel del. Inget jag skäms över. jag är snarare stolt. Stolt över att jag klarat mig förbi detta. Med huvudet högt, och i näven har jag haft mina syskon, men framför allt min lillasyster. Sophie, som jag hela mitt liv velat sätta en vägg framför, så hon slipper gå igenom de, ge mig dubbelt istället. Att jag har fixat detta gör mig så stolt, och stark. framförallt stark. Och mitt självförtroende är på topp, eller ja.. de va på topp.
Att en frisör utbildning kan göra så mycket, allt detta som jag gått igenom och så kommer en sketen ökad längd och bara skriker ”STOPP” med all sin kraft och slänger upp handen i pannan på mig. ”Här kommer du INTE förbi, du är inte bra nog”.

Jag förväntar mig inte att jag ska vara bäst och kunna allt. Då hade jag inte behövt gå utbildningen. MEN jag trodde inte att det skulle ta så hårt på mig. Jag kan inte förklara, jag kan inte säga ”detta är de jag tycker är jobbigt”. Jag önskar att jag kunde säga vad det är som gör att mitt självförtroende är i botten. Jag önskar att jag kunde säga ”detta vill jag..” ”såhär känner jag..” Men jag kan inte, jag vet inte vad som är fel. Och jag har alltid sagt ”Vadå inte må bra?, vad det än är som är fel, ändra på de då! Sitt inte där o sitt, gör något”. Men nu står man här själv, och allt har bara tagit en tvärnit o parkerat, och motorn vägrar starta igen.

Jag vet att jag ska upp, jag ska fixa detta. Jag ska bli Sveriges bästa frisör, eller en av dem! Vi är många på skolan. Så se upp håret, nu kommer vi!
Det tar bara tid, och min bil tog en lite omväg, en omväg och kollade på utsikten först. Vi ser oss omkring, vi tänker lite, och vi stannar på en fika nära en sjö. Gå ni andra vidare, kör ni på. Jag kommer när ni minst anar de. Och då kommer jag som en raket och då kan INGEN stoppa mig!

 

12182793_10207254246730784_2427943683054148645_o